Roger Charlie Janssons egna Bluesrock, Boogierock, och Southern Rock grupper genom åren !

Jajamänsan, hur otroligt det nu än kan verka så har undertecknad faktiskt själv lirat gura i ett antal olika Bluesrock, Boogierock och Sydstatsrock - Southern Rock grupper genom åren. Och här tänkte jag i all stillsam ödmjukhet "presangtera" dom för dig i kronologisk ordning från tidigt 70-tal, till mitten av 80-talet, då jag av ett antal diverse både randiga och rutiga skäl slutade att spela i grupp. Under åren sedan jag slutade att vara "aktiv", så har jag dock pulat lite med 4-kanals hemstudio och trummaskiner. Och när tid gives framöver så blir det väl till att installera en studio i datorn, och börja producera egna svängiga pryttlar för allmänt beskådande igen.

Så den illasinnade baktanken är väl att lite längre fram skall här finnas musikfiler från egen produktion för alla hugade Boogie-Blues och Southern Rock-spekulanter/konsumenter att kunna lyssna och njuta av.
(fast det blir ju av naturliga skäl mest musik för lika dedikerade Blues och Boogienördar som jag.)

Orsaken till att jag överhuvudtaget började lira gura får man väl "skylla" på den
ytterst förnämliga superduper-gruppen Status Quo, och självfallet i främsta rummet
Richard Parfitt och hans obetalbara och allsmäktigt gudabenådade boogie-komp !

Om det inte vore för dessa boogieboys så skulle jag kanske aldrig ha börjat lira
gitarr, utan kanske passivt suttit med tomma och uttryckslösa ögon framför TV:n,
och fånigt och glosögt stirrat på meningslösa sportspeglar och VM-kval istället.

Men Gud är god och hade tydligen ett synnerligen väldigt gott öga till mig och önskade mig uppenbarligen ett mera innehållsrikt och meningsfyllt liv istället. ;-)

Boogienörden nr 1.

Status Quo

Men när jag för allra första gången hörde "Don´t Waste my Time",,,
Jaru,,, då blev ingenting sig likt igen !!! Jag har aldrig varit särskilt religiöst lagd,
men detta var minst sagt som att bli härligt frälst och att få en uppenbarelse !

Är detta verkligen möjligt tänkte jag ? KAN man verkligen lira på detta sättet ?
FÅR man lira så här,,,? Hur TÖRS dom,,, ? Är det verkligen lagligt,,,?

Här stod alltså tre snubbar i slitna blåjeans tätt ihop och med håret intrasslat
i gitarrhalsarna, och bara öste ut världens råaste Stenkross-Boogie över en fullständigt ovetande och intet ont anande oskuldsfull omvärld.
( Djinghis Kahn,,, släng dig i väggen ! )

Jag MÅSTE bara lära mig att lira så här tänkte jag,,, (eller snarare kände - "deep in my heart".)
Sagt och gjort,,, min fosterfar fick följa med mig och köpa min första ackustiska gitarr, föga anande vad han satt för "djävulens instrument" i mina händer ! Efter detta så gjorde jag inte annat än satt och "filade" på denna gitarr, och lärde mig hur man spelade dessa helt underbara Boogieackord, och framförallt hur man använde lillfingret på bästa sätt för att uppnå största möjliga "boogiefaktor".

Faktum är att under dom första tre åren av gitarrspelande så var jag överhuvudtaget inte intresserad av att lära mig spela solon, utan det handlade bara om att bli så bra på boogiekomp som det bara någonsin var möjligt. Andra som börjat lira gitarr hade ju gitarrhjältar som Jimi Hendrix, Ritchie Blackmore, Stevie Howe, mfl och snackade solon, teknik, hastighet, "skumma ackord" mm. Men min husgud var självklart Richard Parfitt och hans totalt kompromisslösa boogiekomp !

Självklart skulle man ju så småningom bli "Rockstar" och åka världen runt och "frälsa" alla "otrogna" från "ondo", dvs experimentell rock typ Yes, Genesis, Pink Floyd, och Emerson Lake and Palmer mfl i mina ögon "flummiga" och intetsägande grupper.

Början av 70-talet var ju på sitt sätt en rätt "progressiv" tid i musikhänseénde då det vimlade av olika musikstilar med olika influenser, "stajlar" och "attribut". Det hade ju börjat dyka upp "glamrockgrupper" som David Bowie, Cockney Rebel (Bryan Ferry), Iggy Pop mfl där smink, tillgjordhet och vad som idag kallas "styling" frodades. Sen fanns ju "glitterrocken" med Gary Glitter, Mud, Susie Quattro, Sweet mfl där det också skulle "stylas", spelas "roller", och man skulle bygga upp en "image". Hårdrocken hade ju glansdagar, liksom den Experimentella Rocken, där "virtuositet" och så kallat "skickliga" musiker fann en klubb för inbördes beundran där man utan mening och mål kunde stå och plocka diverse skumma skalor upp och ned i timtal. "Räggiin" började göra sitt intåg, och punkrocken låg och lurade bakom hörnet.

Därför kändes det oerhört befriande, skönt och uppfriskande med några killar som gick tillbaka till "rötterna", klädde sig i slitna jeans och drog upp volymen på högsta nivå för att spela "skiten" ur oss alla !!!
Mer jordnära än så här kunde det bara inte bli !!! Inga "choser" eller märkvärdigheter för att väcka uppmärksamhet,,, Bara "Down to Earth Rock ´n´ Roll",,, och "12 bar bluesboogie."

Nörden igen !

Bland "finsmakarna", "förståsigpåarna" och "skalklättrarna" såg man ju med självklarhet ner på Status Quo och dess hängivna fans, och såg Status som undermåliga musiker som "bara kunde tre ackord". Och vi fans hade erbarmligt dålig smak och saknade totalt förmåga att uppskatta "riktigt" och "seriöst" musikskapande av förment "skickliga" och "kunniga" musiker.

Problemet för "finsmakarna", "förståsigpåarna" och "skalklättrarna" (fast av naturliga skäl så förstod dom det ju inte själva,,,) var att dom inte hajat att musik med automatik och nödvändighet INTE handlar om teknik, hastighet, och "skicklighet",,,
Utan att musik i grund och botten handlar om KÄNSLOR !!!

Och vad det gällde att förmedla känslor så fanns det INGEN annan grupp som klådde
grabbarna i Status Quo på boogiefingrarna !

För att ta ett praktexempel: "Don´t waste my Time",,, (om du ej hört låten så försök att få tillfälle att göra det,,, ni som redan är fans vet med all säkerhet vad jag talar om.) Låten är som en ångvält som obarmhärtigt rullar på och maler ner allting i sin väg,,, Och så håller det på några verser och genom solot,,, Och sen kommer det helt underbara, och som bara Status skulle komma på tanken att göra ! Vad händer då da´undrar du,,,? Jo,,, då gör dom precis tvärtemot vad andra grupper skulle göra i ett "Break" i en låt.

Där andra skulle ha lagt in ett nytt "riff", någon skum "skalgång" eller nåt annat nytt och "spännande",,,
Ja där plockar dom bara helt sonika bort trummor, bas och den ena gitarren, och så fortsätter Rick Parfitt att pumpa på med sitt drivande boogiekomp som om inget hade hänt !!!
Ja vad säger man,,,!? Det är ju helt genialiskt !!! (Vote Status Quo for Nobelprize!!!) Maken till feeling,,, och maken till mod,,, och faktiskt maken till humor och självdistans,,, Ja det får man min själ leta länge efter !!! Vilka grabbar !!!

Sen är dom ju världsmästare på att "rulla upp" ackorden,,, det vill säga att dom vid ett ackordsbyte, eller bara vid en markering liksom "drar" eller "rullar upp" nästa ackord,,, Bra exempel är till exempel låtar som,,,
I saw the light,,, "Mad about the boy",,, Sen är dom suveräna på att ligga och "rulla och jäsa" på ett ackord,,, Till exempel i låtar som,,, "Little Blue Eyed Lady",,, "Big fat mama",,, "Caroline",,, osv.

I just "Big fat mama" visar dom prov på ytterligare ett spelsätt som bara dom klarar av att göra på just det sättet,,, den så kallade (av mig) "gummibandseffekten",,, Nämligen att få "boogien" att kännas som ett "gummiband" som tänjs ut och dras ihop. När dom två första "huvudverserna" är klara så går dom över till ett lite "iriskt" riff som dom plockar på några gånger,,, sen tonar ackorden ut och tonerna ligger liksom och vibrerar i luften,,,"väntar på nåt", "avvaktar" ,,,och sen,,, sen börjar gitarrerna med den mest underbara "gummibands"-boogie,,, sen två markeringar av trummorna,,, och sen drar öset igång igen, fast ännu grymmare än före breaket! Lägg även märke till Coughlan´s baktakter på trummorna under tiden, det förhöjer effekten ännu mera. Ja,,, vilka lirare alltså,,, Huganimej !

Som sagt,,, Status Quo ledde en in på "den rätta vägen" och inspirerade en till att börja lira gura. Andra gången jag blev "härligt frälst" var ett par år senare när jag första gången hörde Lynyrd Skynyrd´s grymma licks och låtar strömma genom radion i Marketenteriet på KA 3 i Fårösund på Gotland.(gjorde lumpen där74-75)

Denna nya musikaliska upptäckt var nästan ännu större sett ur "gura-synpunkt", eftersom jag genast kände att "såna fräcka solon och grymma licks MÅSTE jag bara lära mig lira". Sedan den dagen har Lynyrd Skynyrd varit mina husgudar numero ono, även om Status Quo och många andra grupper har fortsatt att inspirera en musikaliskt genom åren.

Lynyrd Skynyrd
Lynyrd Skynyrd pickers !

Allen Ronnie Gary

Ta gärna en hisnande tur genom Lynyrd Skynyrd sidorna för mer djuplodande information om dom.
Även Status Quo mfl grupper kommer att dyka upp här på sajten så småningom.

Om du är intresserad av själva begreppet "Boogie",,, och vad det betyder, ta en titt i min kommande doktors-avhandling "The magic of the little finger"(under utveckling). Där ger jag exempel på hur man både kan förhöja feelingen avsevärt i en låt, genom att använda sig av lillfingret, alternativt förstöra feelingen genom att ha den utsökt dåliga smaken att avstå från att använda det.

Tjaa,,, då var det väl äntligen dags att börja botanisera lite bland dom grupper jag lirat med och som du så klädsamt hittar här nedanför. Numren visar grupperna i kronologisk ordning från 1974 och framåt, men du kan ju självklart hoppa lite mellan grupperna som du vill.
Mest bilder - artiklar - fakta finns under Southern Comfort Band, Oak Lake City Boogie Band och Bernard Jenkins. Även Horizont har en del bilder och fakta. Tråkigt nog blev det däremot aldrig några foton tagna under tiden med Blueswater, Meat Beat Gang och Frurk,(snyft,,, snyft) men där finns några mycket tunggungiga animerade giffar som substitut för "The Real Thing" !