Boogierockgruppen Horizont

Denna "summer of -74" hade jag sagt upp mig från jobbet som butiksbiträde på Konsumhallen i Aneby och drog runt som en annan hemlös hippie med en bandspelare hårt tryckt mot höger öra som det dunkade ZZ-Top, Status Quo, Foghat, Canned Heat, Aerosmith, samt naturligtvis en hel drös med andra ytterst bra och svängiga Bluesrock och Boogiegrupper ur.
Jag skulle rycka in i lumpen i slutet av oktober, och ansåg att detta med största sannolikhet var den allra sista sommaren i detta härninga lifvet som man hade en minsta chans till någon form av längre ledighet, innan det kravproducerande och människofientliga arbetslivet slog sina skoningslösa marknadsklor i en, och krävde att man skulle vara lönsam, produktiv och framför allt annat tvinga en till att gå upp "miss i nassen", tvärtemot ens egen naturliga biologiska klocka. (och gissa om mina allra värsta misstankar och farhågor besannades senare i livet !)

Gibson SG Custom kopia vilandes mot vackert småländskt solur.

Under sommaren råkade jag gå förbi Råsberg:s (jag har i alla fall för mig att affären hette så), och detta var något så udda som en affär som märkligt nog sålde både bilar, kanoter och musikinstrumet i samma lokal !
(Nu skall man ju ha klart för sig att detta hände sig alltså i Smålands absolut djupaste skogar, så det kanske inte var så himmelens konstigt när man tänker närmare efter)

Och där i skyltfönstret bland kanoter och bilbatterier, så föll mina lystna blickar för första gången på gitarren på bilden till vänster. Det var en äkta Ibanez kopia av en Gibson SG Custom. Det sade naturligtvis "klick" direkt och det var med andra ord sann och djup kärlek vid första ögonkastet.

Under veckorna som följde så tog jag varje osökt(och sökt) chans jag fick att åter få en möjlighet att gå förbi affären där "föremålet för min åtrå" var tillfälligt inackorderad, och detta naturligtvis med enda syfte att åter få en möjlighet att njuta av hennes otroligt vackra och böljande former igen och igen och igen.

Detta var en åtrå som aldrig tidigare eller senare har skådats i denna världen, och som man förgäves
försökt att återskapa på den "cinemascoopade" bio-duken, men ej ännu lyckats med !

Efter ett antal olidliga veckor där man gått och suktat och längtat efter "henne" så kunde jag bara inte hålla mig längre, utan var tvungen att gå in och tafsa lite försynt på objektet för mina lustar.
Och så fort jag fick "ladyn" i mina händer så vägrade jag att släppa taget igen.
Vilka former ! Vilka subtila linjer ! Och mer än villig var hon !

Som du redan räknat ut så fanns det självklart inget annat alternativ än att lägga handpenning på "henne", och dagen efter bar det med blixtens hastighet tillbaks in till Eksjö för att betala resten och äntligen få ta hem henne till mig för enskilt vänslande.(Herde-stunderna blev inte få,,, om vi blygsamt säger så)

Detta hände sig väl ca: drygt 1år efter det att man första gången hörde Status Quo och insett att meningen med livet var att lära sig lira gura på samma mycket förnämligt kompromisslösa och dessutom hejdlöst svängiga sätt som Richard Parfitt i Status gjorde,,, (Tatarataratarara,,,, osv,,, ja, du vet,,,)

Enligt eget förmenande så var man ju redan en riktig hejare och fullfjädrat proffs på det här med Boogiekomp, och nu skulle man ut och frälsa världen från ondo ! (ondo = experimentell jazz, dansbandsmusik, Pink Floyd, Yes, Genesis, mfl)

Sålunda hände det sig inte bättre än att att Horizont bildades trots att man visste att det bara skulle kunna vara i ett par månader innan "lumpen" påkallde o-vederbörlig uppmärksamhet och sedesamt infinnande meddels hasning.

Vi tränade på en utomhusscen(!) i Aneby Folkets Park,,, det var feeling det !
Snuten kom och skulle stoppa oss eftersom det hade kommit klagomål från "Svensson-klientelet" i villorna runt omkring, på att "det fördes sådant himla oväsen" uppe i parken ! Oväsen ??? Men Hallå Asså !!!
Men efter att ha stått och lyssnat en stund på gunget så önskade dom oss lycka och drog dom vidare(jag såg nog hur det ryckte i fötterna på dom!)

Gibson SG Custom kopian vilar ännu mer !

Asså,,,
Snyggare gitarr finnes icke på denna jord !

Sättning:
Kenneth: Trummor / Kaij: Bas / Göran: Sång/ Himself: Gitarr

Från början hade vi ingen sångare, men efter ett tag så började Göran att sjunga med oss inför en
mycket bejublad spelning vi skulle ha på Krusagården inne i Eksjö ett par tre veckor fram i tiden.
Göran och jag hade inte så väldans långt innan Horizont såg dagens ljus haft en grupp tillsammans
som vi kallade för: "Basfoam Runhides".
"BASF" - kom av Basf batterier/kassettband
"Foam" - kom från ett ställe jag jobbat på tidigare och som hette Converting Foam.
"Run and Hide" - var en låt med en grupp som jag inte längre minns namnet på.

Jag har heller inte längre några helt klara minnen(den spriten, den spriten) av vilka låtar vi körde,
men det var med största sannolikhet nåt av Aerosmith, Status Quo och ZZ-Top.
Diffusa minnen av "Paper Plane" har jag dock, liksom "That´ll Be The Day" i Foghat varianten,
samt möjligen "Tush", "Dust my Broom", "Bye Bye Johnny" och liknande.

När så lumpartiden inföll och Kaij och jag drog till Gotland så lades gruppen på is.
Men väl på Gotland (KA3) så träffade vi ett par snubbar på regementet som också lirade
och som vi bestämde att vi skulle testa och spela tillsammans med.
Sagt och gjort,,, utan vidare dröjsmål så vidtog nu ett osedvanligt berömvärt, seriöst och mycket ambitiöst släpande av högtalarlådor, förstärkare och gitarrer från Aneby i djupaste Småland till den vackra sommarön Gotland. (fast detta hände sig under den smällkalla vintern)

Picture this: 2st stora och tunga högtalarlådor, 2st tunga gitarrförstärkare och 2st Gitarrer.
Först lastade Kaij och jag bussen i Aneby full av lådor och fodral för vidare transport in till Eksjö.
Där skedde sålunda sedemera avlastning från bussen med efterföljande släpning av "pryttlarna" upp till Statens Järnvägar:s kommunikationscentral(stationen alltså). Något senare upp med grejerna på tåget för vidare transport österut mot hamnstaden Oskarshamn. Väl framme där skedde en mycket klädsam avlastning från SJ:s mycket förtjänstfulla transportmedel, och nu vidtog ett mycket tidspressat släpande av sagda attiraljer ca: 3-400m från stationen och ner till den ivrigt väntande Gotlandsbåten.
Upp på båten med "stärkarna" och dom andra livsnödvändiga prylarna. Äntligen lite vila !

Framme i Visby:s hamn vidtog samma omständliga om-mobiliseringsprocedur som tidigare och under mycket glada tillrop utförts i Oskarshamn på det Svenska fastlandet.(fast spegelvänt då förstås)
Till slut så bordade vi då äntligen "Basse-bussen" ut till KA3 och Fårösund som är beläget på den flera mil avlägset norra änden av vår tidigare så förtjänstfullt omnämnda mycket vackra sommar-ö.
Väl framme där så "förtullade" vi vår medhavda personliga rekvisita i vakten, och släpade in grejerna på det svett och krutröksdoftande logementet. Puh ! Framme,,, ät läst !

Sedemera visade det sig att det inte blev så mycket av med lirandet och då vidtog med nödvändighet en mycket heroisk och ärofylld, men obönhörligt oåterkallelig och reverserad repris på fraktproceduren.

Om inte ett dylikt handlande grundar sig på entusiasm och musikalisk fanatism,,,?
Ja då vet min själ icke undertecknad vad som gör det !

Kuriosa1. (Denna berättelsen finns även i "Brasklapp" under "Vad är Southern Rock")

Picture this,,, Summer of 74,,, In the "Bible Belt" of Småland,,, (skrämmande inte sant!?)

En varm och solig dag(som alltid i Småland) skulle jag in till Eksjö för att hälsa på några polare, tömma
nåra bira och slappna av i största allmänhet,,, Jag hade från början tänkt lifta in men blev erbjuden
skjuts med B(grannens dotter) och hennes kille. På vägen in till Eksjö så spelade dom typ Streaplers,
Vikingarna, Thorleifs mfl för mig personligen otroligt själsligt dödande grupper på bilstereon, varpå jag
av naturliga skäl lite ödmjukt frågade om dom inte hade något svängigare att spela i stället.

"Har inte du något band ?",,,undrade B då.

Jo för f,,,,,n sa jag och överlämnade ett kassettband med ZZ Top till henne.
Hon laddade kassetten i bilstereon,,, och ut kom Apologies To Pearly,,,
(för oinvigda förtappade själar kan jag upplysa om att det är en 12 takters boogie utan sång,
helt instrumental alltså, med bara en massa "slidesolon" i ca 4-5 minuter)

Själv satt jag i baksätet, långhårig med slitna lappade jeans, ölkasse och ansiktet fullt av finnar.
Självklart stordiggade jag för fullt och körde headbangers-ball kombinerat med yvig luftgitarr,,,
Antikvarierna i framsätet satt som fastfrusna, blickstilla och stirrade med tomma blickar ut på
det vackra och snabbt förbi-ilande småländska böljande landskapet.

Efter ett par minuter vände sig B om,,, tittade mig djupt i ögonen,,, och sade:
"Charlie,,, när började du knarka ?"

?(Eeeh?!)

Kommentarer överflödiga,, eller hur ?

Kuriosa 2.
Vid ett tillfälle så befann sig min fosterfar Nils(Nisse) uppe vid Ok-tappen som låg ca: 800-1000m från huset där vi bodde. Som han stod där i allskönsro och tankade bilen så hörde han och dom andra på tappen ett väldigt dunkande och levande sprida sig över nejden. Dom diskuterade vad det kunde vara, men fann ingen lösning på mysteriet. Han satte sig sålunda i bilen och for hemåt,,, och döm om hans stigande förvåning när dunkandet och levandet ökade i intensitet ju närmare hemmet han kom. När han väl parkerat bilen och klivit ut så upptäckte han till sin oförställda fasa att allt detta brölande och dunkande härstammade från hans eget hus !

Vad det var som dunkade och brölade ? Tjaa,,, inget särskilt skulle jag vilja påstå !
Det var bara jag och ett par snubbar till som hade invaderat Tv-rummet med våra trummor och gitarrförstärkare, och där vi helt försynt på högsta volym och för vidöppna fönster försökte saluföra våra alster för en bredare meninghet.

Man kan ju inte ha fans i alla läger ju. Men vi skrattar båda hjärtligt gott åt händelsen idag.

Kuriosa 3.
Ett tredje kul minne man har från denna tiden var när jag hade kopplat stereon till gitarrförstärkaren via hörlursutgången, vridit upp gitarrförstärkaren på "full speta" och satt framför den med huvudet intryckt mot högtalarelementen och stordiggade till Don´t Waste My Time av och med Status Quo.

Som jag satt där och körde headbangers ball i all stillsamhet och njöt av meningen med livet, så kände jag hur det pickade på höger axel,,, sakta vände jag på hufvudet i den riktning pickandet verkade härstamma från och såg då ur mitt grodperspektiv ett högrött ansikte där ögonen bokstavligt talat höll på att tränga ut ur sina hålor. Jag noterade även att munnen rörde på sig likt en fisk på torra land som inte får luft(vatten?)
Det verkade dock inte komma något ljud ur det orala organet, vilket jag ansåg som högst märkligt.

Dock,,, mysteriet fick straxt sin spännande upplösning när den till det orala organet vidhängande kroppen
sträckte ut sin arm och drog sladden ur gitarrförstärkaren. Plötsligt vällde det fram en massa ljud ur öppningen till näringsintaget. "Det var väl ett helvetes oljud - Måste du spela så högt !?",,, lät det.

Oljud ? Status Quo ?,,,, Det måste väl ändock vara ett oerhört gravt missförstånd ansåg jag.

Nåväl,,, det var återigen min fosterfar Nisse som avslöjat mig i ett saligt tillstånd av uppnådd Nirvana.
Det är knepigt det här med "Generationsförbistringen",,, men den lockar ju onekligen till ett och annat befriande leénde i mungipan så här i "backspegelperspektiv".