Sydstatsrockgruppen Southern Comfort Band History 2

Frölunda Kulturhus blev väl lite av våran "Hemma-arena" som dom säger grabbarna i Sportbranschen.
Vi hade under åren ett flertal egna spelningar där, samt att vi tillsammans med Mizz Percy, Cantina Band
och Loosy anordnade några "Sydstatsgalor" där för att lite försynt missionera om vårt angelägna budskap
och på det viset försöka frälsa alla förtappade musiksjälar som ännu inte hört talas om "Southern Boogie".

Lucianatten 1980 hade vi av uppenbara självmords-tendenser lyckats med det mycket beundransvärda konststycket att "trippelboka" oss på tre olika ställen under kvällen ! Snacka om skiftarbete typ,,, bah !
Klockan 19:00 skulle vi spela på Hjällbo Fritidsgård,,, kl 22:00 skulle vi bjuda på Soutern Rock på Blå Stället i Angered Centrum, och kl 01:00 var det sagt att vi skulle visa våra talanger i aulan på Lundby Gymnasium där det var en stor antidrog-gala med ca 20 olika band, och där bland andra Motvind lirade.

Sagt och gjort,,, På eftermiddagen körde vi igenom alla låtarna ett par gånger i träningslokalen, sen vidtog nedplockning och upplastning av prylarna i "turnébussen" - upp till Hjällbo - lasta av - bära in - plocka samman utrustningen - soundchecka - och sen genomfördes själva "Gigget".

Klockan var nu ca 20:15 (1timme och 45min till nästa gig) och det var dags att utan välbehövlig vila och med kallsvetten rinnande innanför skjortan raskt plocka ihop pryttlarna - lasta på bilen - köra till Angered Centrum - lasta av - plocka in och ihop pryttlarna igen - soundchecka - för att sedan med andan i halsen och blodtrycket pumpande för högtryck i hela kroppen gå upp på scenen för att riva av alla våra synnerligen svängiga och jäsiga låtar inför en saligt hänförd publik ännu en gång.

Gig nr:2 klart,,, klockan är ca: 23:15(återigen 1timme och 45minuter till nästa gig i andra änden av stan !)
Rask nedplockning och lastning av bilen - sen drog vi i 120km/tim genom Göteborg för att komma ut på Hisingen och Lundby Gymnasium - snabb urplockning - ännu snabbare inbärning - stressa - jaga - hetsa - och sen vidtog till vår oförställda förundran en flera timmars otålig väntan ! Det visade sig nu att dom inte hade lyckats hålla tidschemat med alla förstärkarbyten mm, utan hade blivit flera timmar försenade.

Så det blev att äntligen få ta det lugnt, luta sig bekvämt tillbaka och lyssna på dom andra banden istället.
Klockan 04:30 (3,5 timmar försenat) gick vi så äntligen på scen för att riva av det sista av fansen hett åtrådda och mycket bejublade gigget för kvällen(natten?)
Gig nr:3 klart,,, plocka ihop - lasta bilen - till lokalen - lasta av - Och då voro klockan liden ända till
ca: 07:30 på morgonen. I detta läget kände vi oss alla som om vi hade körts i en torktumlare, men vi var självklart mycket stolta och nöjda med den ypperligt superba prestationen vi lyckats med.
Snacka om att man "nannade" gott sen ! Zzzzzzzz,,,,,,,,
Skulle Rockmusiker knarka ihjäl sig,,,??? Blahablaha säger jag bara !!!

Tillfälligt - men högst ofrivilligt - byte av sångare.

I Maj 1980 hade vi en spelning i Slottskogen på Slottskogens Dag. (se artikel på första sidan)
Dagen hade börjat lite mulet och det fanns en viss risk för regn, så vi var lite oroliga när vi plockade upp våra grejer och gjorde det nödvändiga soundchecket. Men så fort vi drog igång själva konserten så sprack molntäcket upp och släppte fram det varma solskenet över det ivrigt väntande folket i gräset framför scenen. Ja,,, scen å scen,,, vi lirade i en mobil vagn som var byggd som en liten, liten, liten folkparksscen, fast med alla nödvändiga pryttlar och attiraljer installerade förstås.

Hur som helst,,, det svängde gött, livet lekte och publiken var helt med på noterna.
Efter ett tag var det dock en person i publikhavet som utmärkte sig alldeles särskilt utöver dom andra så att säga mer "normala" lyssnarna.
Personen i fråga var en snubbe i Cåvboj-hatt och en t-shirt med sydstatsflaggan på bröstet där det stod "Just A Good Old Boy".

Grejen var att han efter varje låt inte bara klappade i händerna och gav uttryck för andra "normala" ömhetsbetygelser som vanligt så kallat "normalt" folk gör, utan han visslade och tjoade hej vilt i evigheter efter varje låt.
När jag eller Ivica inför varje ny Lyn-Skyn låt vi tänkte köra, berättade lite om vad den handlade om, så ropade han namnet på låten innan jag eller Ivica hann säga det !

Vem håken är detta tänkte vi unisont !
Han var i fullkomlig exstas hela konserten igenom och Ivica och jag beslutade oss för att gå ner och prata med honom efteråt,,, lite nyfikna hade vi ju blivit av all denna ohämmade hänförelse.

Riot in Cell Block
Number Nine !

Jag skall sjunga !!!
Så fan heller,,,
Jag skall sjunga !!!

Det visade sig då med all tydlig klarhet att han var ett (om möjligt) ännu värre Lynyrd Skynyrd och Southern Boogie-freak än Ivica och mig. Dessutom lirade han både gura och sjöng. Eftersom så fullständigt dedikerade Southern Boogie-freaks inte precis växer på träd, så bestämde vi oss ömsesidigt för att hålla kontakten framöver,,, man vet ju aldrig.

Eftersom Ivica hade både Svenskt och Jugoslaviskt medborgarskap och var tvungen att göra 2års(!) militärtjänstgöring i Jugoslavien, så visste vi att vi under dessa två år behövde en "vikarie" på tjänsten som sångare i SCB, medans Ivica var borta. Sålunda kontaktade vi "snubben" från Slottskogen och frågade om han var intresserad - och det var väl det minsta man kan säga att han var ! Med andra ord så började "Bronco" sjunga med oss ett par månader innan Ivica drog iväg till sin påtvingade exil annorstädes.

Efter ett tag blev vi en aning oroliga för deras framtida hälsa och eftersom vi inte ville att dom skulle drabbas av hjärnblödning eller hjärtinfarkt för vår skull, så bröt vi låten och frågade lite försynt och ödmjukt vad dom hade på sina spröda och ängsligt bultande hjärtan.

SÄNK ! - skrek dom - Sänk för fan ljudet ! Vanurå tänkte vi konstnärssjälar stillsamt - vad står på månne ?
"Ni måste sänka ljudet" - skrek dom igen. "Voffö detta nu då" - undrade vi saktmodigt.
"Jamen,,, vi hör ju för fan inte vad våra kunder säger" - skrek dom ännu högre.

Precis som i fallet med "incidenten" i Karlshamn(se Oak Lake City Boogie Band), så försökte jag för döva och komplett oförstående öron att likt Albert Engström förklara att: "Dessa låtar kräva denna volym" !
Detta självklara faktum ställde sig krämarna dock helt kallsinninga till och hotade med att tillkalla polis.
Ödmjuka och fulla av empati som vi var, så föll vi motvilligt till föga för den kapitalistiska krämarmakten och sänkte med sorg i hjärtat volymen till en för "boogiefeelingen" mycket riskabel och farligt låg nivå

Sålunda lät resten av giget(i våra förfinade hörselapparater) mer som en danskväll med Tötas, Vikingarna, eller något av dom andra dansbanden ute i folkparkerna. Vi led - bet ihop - och lirade motsträvigt vidare.

Än idag kan jag med ett leénde i mungipan se alla dessa förtvivlade kunder framför mig, och som stod där framför försäljarna och förgäves försökte göra sig hörda och förstådda, medans dom likt kippande guldfiskar på torra land, om och om igen öppnade och stängde sina munnar i Pavlovska betingningar.

Vad vore livet utan humor ???